Every..., day..., in Stockholm

During the exhibition there will be a slideshow on display.
Johan Hagström has produced the slideshow which contains a music collage made by Sventhomas Nordlöf.

Att gestalta sammanhanget i det motsägelsefulla
av Beate Schirrmacher

När vi försöker förstå världen som vi lever i, så letar vi efter mönster och i synnerhet efter entydiga mönster, även om entydlighet och klarhet är det som världen omkring oss minst har att erbjuda. Likväl försätter vi att dela in i ond och god, i svart och vitt, lyckad eller misslyckad, vi och de andra. I Karin Eks teckningar syns allt annat än entydighet. Vi ser gestalter med dubbla ansikten som ser åt var sitt håll. När den ena gestalten ser upp, så ser den andra ned. Ett ansikte med spetsiga drag möts av ett ansikte med runda drag. Men här gestaltas inga enklar motsatser. På sätt och vis liknar Karin Eks teckningar de synvillor där man antingen kan se en ung vacker kvinna eller en gammal häxa, en anka med lyft näbb eller en kurande hare med långa öron. Men i synvillan ligger bilderna så att säga ovanför varandra, man kan endast se en bild åt gången: ser man ankan är det svårt att se haren, vi måste anstränga oss att se den andra bilden igen. I Karin Eks bilder ligger flera perspektiv öppna bredvid varandra. Men det finns punkter där de möts. I ett gemensamt öga eller i en mittenlinje möts ytterligheterna. Motsatserna konfronteras inte endast, de är inbegripna i ett samspel som visar att de är beroende av varandra. På samma gång är de varandras ursprung och svar. Karin Ek har arbetat länge med att gestalta motsägelsefulla uttryck, att visa de samtidigt och därför även visa deras inre samband. I en av hennes teckningar utspelar sig en hel uppsjö av motstridiga känslor. Ett avvisande ansikte, spetsigt och kantigt ser med flit förbi ett underdånigt, rundare, mjukare ansikte som söker ögonkontakt, sårad, gråtande. Men samma gråtande gestalt vänder sitt andra ansikte bort i vrede över förödmjukelsen att bli ignorerad. Och den högmodige, avvisande gestalten har ytterligare ett ansikte vars kind rodnar i skam över sitt eget förolämpade sätt, eller över den andras sorg eller den andras ilska. I denna bild delas ansiktspartierna av en mittenlinje som bildar ett tredje ansikte. Det är i synnerhet mittenlinjen som vittnar om samhörigheten. I den sårade och ilskna gestalten finns således en kärna av samma självgodhet: den högdragnes ignorans må bero på samma känslor av osäkerhet och behov av bekräftelse. Att ha motstridiga känslor har vi alla ofta upplevt. Karin Ek arbetar med att gestalta den ambivalens vi så ofta känner, men har så svårt att ge uttryck för. Hon gör det genom att arbeta fram motsättningarnas inre samband, genom att motstridiga känslor hänger ihop i ett och samma ansikte med ett enda öga, genom att upprepa linjer och spegla konturer. Hennes multiperspektiviska bilder blir ett uttryck för att ytterligheter betingar varandra och vi kan endast förstå dem, till fullo om vi erkänner dess inre samband. Karin Ek kallar det för en form av dialektik. Dialektiken framstår hos Hegel och Marx som en upplösning av motsägelsefullheter: motsättningen mellan en tes och en antites strävar efter att upphävas i en syntes. Dialektiken i Karin Eks teckningar mynnar dock inte ut i motsättningarnas upphävande. I hennes tolkning innebär dialektiken att gestalta och att uthärda motsättningen, spänningen, ambivalensen. Syntesen finns således inte som ett löfte om konflikters lösning. I stället syns det i det motsägelsefullas samtidiga närvaro. Det är en helhet som får en att flacka med blicken, att se två eller flera sidor av samma scen samtidigt och att erkänna deras inbördes beroende av varandra Det är en utmaning. Det skapar en ambivalens. I 3D-tekniken förvandlar ett par glasögon och vår hjärna två parallellt bredvid varandra tagna bilder till en bild med djup och skärpa. På Karin Eks teckningar finns det den raka motsatsen till en sådan illusion av entydigt perspektiv: här ligger perspektivet, djupet i betraktandets tid, i betraktarens blick. Ju längre man står och betraktar bilden desto fler perspektiv hittas, fler ansikten, fler känslouttryck som svarar på och orsakar varandra. Karin Ek arbetar med ambivalenser på flera plan. När hon arbetar med text så finns den i ordlekar och mångtydighet. Multiperspektivitet blir som ett genomgående tema i hela hennes verk. I sin förståelse av dialektiken har hon tagit intryck från Bebop. Musiken är en konst som har regler för hur man hanterar samtidighet. I musiken har vi lätt att acceptera det som är svårt i det visuella och i språket. Här är vi vana vid att lyssna på flera stämmor samtidigt. De kan röra sig åt motsatt håll, men de skapar ändå en helhet genom att kunna klinga samtidigt, skapa en samklang. Det är inte för inte att polyfoni och kontrapunkt har lånats som förebild även i andra konster för att gestalta en motsägelsefull helhet. Vi pratar mycket om multiperspektivitet men när vi möter den är den ofta mer krävande än vi tänkt oss. Vi behöver tid för att ta in den. Tiden och blicken finns ibland med i Karin Eks teckningar som en rad av svarta ögonprickar. Men den tiden lönar sig, för ju längre vi betraktar Karin Eks teckningar desto tydligare blir det att det inte endast finns ett antingen-eller att förhålla sig till utan också ett både-och. Livets utmaning är inte att välja rätt även om nyliberalismen försöker oss att få tro det. Det handlar inte om att bestämma sig för ett av alternativen, utan om att få grepp om helhetens motsägelsefullhet.

På Norbotten Folkdans frånr när och fjärran har varit en källa att ösa ur för dans som scenkonst. Nationalromantiken såväl som modernismen hämtade nytt material ur folklig dans. Inför Birgit Cullbergs dansdrama Månrenen från tidigt 1950-tal hade Mats Ek fått följa med sin mor på en resa till Lappland, där hon hämtade material och inspiration från den samiska traditionen. Kanske kan Månrenen anas som en skugga bakom Mats Eks På Norrbotten från 1985, som dock präglas av det sena 1900-talets nyvaknade intresse för etnisk mångfald och världsmusik. Musikgruppen J.P. Nyströms samtidaa tolkning av folkmusik inspirerade Mats Ek till verket och den både bär och färgsätter På Norbotten, som dansas mot en fond målad av Karin Ek. Hon har också gjort kostymerna till lustfyllt omskapade allmoge- och arbetskläder från Norrbotten och Tornedalen. Dansglädjen och nordbornas närhet till naturen har gjort På Norrbotten till ett särskilt älskat verk, både i Sverige och i övriga världen där den satts upp, de många turnéerna med Cullbergbaletten oräknade. På Norrbotten, som uruppfördes 1985, har haft något av en comeback med två nya tolkningar 2010, dels hos Norrdans i Härnösand, dels i Holland. De flesta entréer och sortier till verkets nio scener sker genom att dansarna kryper fram under den stora fondmålningen, som de lyfter upp. Här skildras dans och kärleksliv, arbete och vila men också utanförskapets vemod och ensamhet, ett tema som letar sig genom en stor del av Mats Eks verk. Kostymernas påsydda röda "hjärtan" svarar mot den varma och mustiga bilden av en landsända och dess invånare och deras längtan till paradiset vars "huvudstad" målats i rött på fondens övre del.

Down North Folk dance from near and far has often been a source of inspiration for more formal dance for the stage and the performing arts. Both the Swedish national romantic movements and modernism have assimilated material from folk dance. In preparation for Birgit Kullberg's dance-drama Månrenen (The Moon Raindeer), from the early 1950s, Mats Ek accomanied his mother on an expedition to Lappland, where she gathered material and inspiration from the Sami tradition. It is possible to glimpse a shadow of The Moon Raindeer in Mats Ek's Down North, although here Ek reflects the reawakened interest in ethnic diversity and world music that characterizes the late 1900s. Contemporary interpretations of folk music by music group J:P: Nyström's, Mats Ek's source of inspiration for the choreography, danced in front of Karin Ek's painted backdrop. She also created the costumes, lusty recreations of the traditional dress and work clothing worn in Norrbotten and Tornedalen. The joy in dance and the love of nature that characterizes the native of Sweden's northernmost province has made Down North a particulary loved work. It has been danced both at home in Sweden and internationally, as well as countless tours withe the Cullberg Ballet. Down North, which premiered in 1985, is having something of a comeback with two current stagings in 20120, for Norrdans in Härnösand and Introdans in Holland. Most of the entrances and exits in Down Norts's nine scenes are made by the danceers lifting the backdrop and crawling on to or off the stage. The work depicts dance and romance, work and play, but also the melancholic loneliness of the outsider, a theme that often finds its way into Mats Ek's work. The red "hearts" sewn onto each costume symbolize the hot-blooded and earthy character of the inhibitants of this sparse northern region and their longing for the paradise whose "capital city" is painted in red on the upper section of the backdrop.



Depicting the context of contradiction
By Beate Schirrmacher

When we attempt to understand the world in which we live, we seek patterns, especially unambiguous patterns – even if certainty and clarity are something the world around us may be least likely to offer. Nevertheless we continue to sort in terms of good and evil, black and white, success or failure, and we or they. Karin Ek’s drawings hardly present the unambi­guous. We see dual faces gazing in different directions. When one face is looking up the other is looking down. The sharp features of one face converge with the rounded features of another, without giving expression to a singular contradiction. In some ways Karin Ek’s drawings are like optical illusions that can be viewed either as a beautiful woman or an old hag, like a duck lifting its beak or a huddling hare with long ears. In the illusion, images are superimposed upon one another, though only one image is viewed at once; if you see the duck it is difficult to see the hare without renewed effort. Several perspectives coexist alongside one another and join at some points. Extremes converge in a common eye or a middle line. Contradictions do not simply confront one another, but are involved in an ­interplay that expresses their interdependence, as the source and limit, the call and response, of one ­another. For years Karin Ek has worked to depict forms of contradictory expression. By presenting them in the same image, she also expresses their inner ­relationship. A myriad of conflicting feelings are expressed, for example, in one drawing of an angular face that abruptly rejects, that intentionally looks beyond a subservient, rounder and softer face, hurt and in tears, seeking eye contact. Prompted by the anger and humiliation of having been slighted, the same tearful figure turns its other face away. The haughty, rejecting form also has another face, with cheeks that blush in the shame of its own offensive manner, or at the sight of the other’s grief or anger. A line dividing these two faces forms a third face. This middle line bears witness to a kinship. The wounded and angry shape apparently contains the same self-righteous core and haughty ignorance may well be caused by the same inherent feelings of insecurity and need to be acknowledged. We have all experienced conflicting feelings. ­Karin Ek gives form to the ambivalence we often sense, but have such difficulty expressing. She does so by developing the inner relationships of contradiction, by bringing conflicting feelings together in the same face with one eye, by repeating lines and mirroring contours. The multiple perspectives in her drawings become an expression of the way extremes become prerequisites for one another and cannot be entirely understood without admitting their inner mutuality. Karin Ek calls this a form of dialectic. The concept of dialectics according to Hegel and Marx involves the resolution of the contradiction between a thesis and its antithesis by means of a synthesis. The form of dia­lectic that Karin Ek applies in her drawings does not promise to resolve any contradictions, but to express and put up with them as well as the tension and ambivalence they generate. To view a drawing by Karin Ek is to regard an image that causes the eye to dart, taking in two or more aspects of the same scene at the same time, and to acknowledge their interdependence. This is a challenge. With the help of a pair of eyeglasses and 3D technology, our brain is capable of transforming two images captured alongside of one another into a single image with an unambiguous perspective, depth and focus. Karin Ek’s drawings generate the opposite of such an illusion. Perspective in her drawing is obtained over the course of the time, through the depth of the beholders sight. The longer one views the image, the more one sees and the greater the perspectives. More faces appear over time, more expressions of feeling that cause and affect one another. Karin Ek works with several levels of ambivalence. When she works with text she plays on words and multiple meaning. The expression of multiple perspectives is ubiquitous throughout her work; she is also influenced by Bebop music, which has rules for working with simultaneity. Music makes it easier for us to accept what we find difficult in the visual image and language. We are accustomed to listening to several voices at the same time. They can move in different directions, while generating a whole by resounding simultaneously. It is understandable why other forms of art borrow from polyphony and counterpoint to express a contradictory whole. We talk a lot about the multi-facetted perspective, but it is more demanding to actually encounter it. It takes time to assimilate. Time and the eye are sometimes integrated in Karin Ek’s drawings as a series of black dots, pupils. Taking the time to look at Karin Ek’s images is worthwhile because the longer we look at them the more clear it becomes that they do not express a simple either-or, but a both to which it is possible to relate. The challenge of life is not to make the right choice even if new liberalism would like us to believe so. It’s not about choosing an alternative, but about grasping the contradictory nature of the whole. Beate Schirrmacher Beate Schirrmacher, born and raised in Germany, has been living in a commune on Värmdö, outside of Stockholm since 2005. She works as a translator and cultural journalist for ­German and Swedish media and teaches at the Department of German at Stockholm University. In 2012 she was awarded a doctorate in German literature. Her dissertation Music in the prose of Günter Grass shows how Grass makes use of musical concepts to create his own multi-voiced time, as well as to lend structure to a reciprocal context that seems to consist of contrasts.